Charles Krauthammer är sedan +20 år den mest inflytelserika amerikanska politiska analytikern och krönikören, en man som drivit en mittfåra mellan demokrater och republikaner på ett sätt som ingen är ens tre divisioner ifrån i Sverige. En krass jämförelse mellan hur man i
USA brukar allvar med politisk analys får svensk politik och politisk journalistik att framstå som Bamse. Vill väl men dum i huvudet.Jag kan alltid läsa Krauthammer med behållning för hans formuleringar är genomtänkta och rätt elaka, vilket gör det mer intressant. Sedan är hans hållning i utrikespolitik rätt gammalmodig där han lever i tron att USA innehar någon sorts förtroendekapital i mellanöstern, nordafrika och sydostasien.
Nu senast bevakar han rätt intensivt de demokratiska och republikanska kandidaterna, med tonvikt på de första eftersom han somnat in lutandes över på den republikanska sidans åsikter. Bl a förekommer han på Fox news då och då vilket säger en del om hans stagnerande politiska syn.
Det är en from men rätt tunn förhoppning att han skulle vakna till liv igen och börja se årets val för vad det är, ett systemskiftesbehov. Alla, observera, alla de kvarvarande kandidaterna i båda partierna är på krigsstigen mot det etablerade politiska spelet i Washington, folk som inte tidigare röstat i nomineringsval har i en aldrig tidigare omfattning gått till val för att lyfta fram de här kandidaterna, inte de andra.
Möjligtvis är det svårt för en superkunnig, enormt insatt, historiskt driven och påverkande analytiker att se detta som något positivt. Det framgår med stor tydlighet i Krauthammers krönikor detta året.
Med en intensitet som en ekorre så nafsar han på Clinton, Obama och Edwards, med raljerande jämförelser som att Edwards betedde sig som en amerikansk Hugo Chavez, Obama vill han likna med en frälsare vars anhängare struntar i kompetens och vill se mirakel, Clintons är farliga i största alllmänhet osv.
Nu har Krauthammer inte någon effekt på den genomsnittlige röstaren i USA och det är väl tur det då han anklagar alla runt omkring för att inte vara sakliga och kunniga medan han raljerar om personliga stilar som en Jay Leno med smak för ironi.
Eller så kanske han bara är bitter för att ingen av de som blir nästa president i USA lyssnar på just honom, han som var Carters gullgosse, Reagans politiske kompis, Clintons fiende och familjen Bushs störste anhängare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar