Efter allt

Under de senaste veckorna har jag arbetat intensivt med ett par viktiga projekt som tagit bort tid för bloggen, mer information kommer.
Nu vill jag delge ett antal profetior:

EU driver svensk konjunktur till 90%, med byggbranschen i centrum.
Obama har redan vunnit USA-valet.
2009 kommer Junilistan att överträffa 15%, våra nya partiledare är fenomenala i sammanhanget.
Yahoo köps av Microsoft innan jul och MS köper innan dess +50 startups för att ge liket en vitamininjektion.
Navigationsbranschen går in i en totalkris och alla större varumärken köps upp innan årsskiftet.
På lokalplanet kraschar Ekelidenprojektet, personalen signalerar brott mot tekniska lagar och kassan tar slut innan september, Optimum seniorboende blir årets föetagskrasch i Skåne.

I'll be back,

Ants

ÄNTLIGEN!!!!!!

Har suttit på nålar i veckor för att vänta ut min mycket tidiga prognos att Obama plockar Clinton och nu, äntligen, gav hon upp; det tog tid, minst sagt...

Patrikdagen

Idag den 16 april 2008, på min enda namnsdag; så har något hänt i kandidatvalet i USA:
Trots att Obama kritiserats för tuffa uttalanden om pessimism i småstäder, trots att elitismanklagelser haglar, Obama går stärkt ur ankdammsbråket;
undrar om han går att stoppa nu? Ofta låter det tunnt och repeterat men, det går hem.
Ett ovanligt och märkligt primärval.

Obama leder i Pennsylvania
The Boss rekommenderar Obama
Clintons jargong får stryk
Obamas statistik förbluffar

Redo för förändring?

Senaste undersökningen visar att USA är mer redo för en färgad president än en kvinnlig. Andelen som tror på en färgads möjligheter har ökat kraftigt sedan december medan de som tror på kvinnlig har legat still i %.

Det står dock inget om folket är redo för landets äldsta president genom tiderna, McCain.....

Poll black president
Americans more ready

Rice for Vice President

And along came the right candidate; Condoleezza, please grab the phone and call Obama, he'll stir something up with you on his side, some real politics for a change;

Obama Rice
A man and no mice

Best team to win the Oscars of Politics this year?

Comeback Kid and the inferno

Allt fler och fler inser att årets primärval i USA har tagit plats i media på ett sätt som inget annat primärval gjort tidigare, detta är årets mediafestival.
Vem minns de dystra tider då Walter Mondale gled fram som den enda omöjligt möjliga kandidaten, nu är det en stenhård kamp mellan en dynasti, Clintons, och en ny tids uppkomling, Obama, som drar allt intresse.

McCain skulle kunna dra ner byxorna på Capitolium utan att det skulle märkas.

I strålkastarljuset så utspelas ett drama av historisk kaliber, den ena sidan blottar en brist, den andra hugger, turen vänder och brister blottas och den huggna hugger tillbaka. Som hydrans kamp mot sina egna huvuden.

Nu inser de troende att det är vem som kan fightas mot McCain som är den mest valbare, siffror vänds hit och dit, bidrag mot bidrag, TV-tid mot TV-tid, anhängare mot anhängare.

Till slut, som jag skrev för ett tag sedan, det handlar om vem som plockar röster bäst bland dem som republikanerna inte plockar röster bland som kan vinna i slutändan. I medelmittsegmentet vinner den som skapar trygghet och det gör till 90% sittande regim.

Så, Obama är i slagläge och endast han kan sänka sitt eget skepp.

Nu predikar fler och fler för att Clinton ska ge upp men de kunde lika gärna spotta i motvind, det ger inget positivt tillbaka. The night of the demons are here.

Clinton duckar
Clinton ljuger
Obama suger pengar

Tidvågen vänder

Om ni är bland dem som följde West wing säsong efter säsong, här är verkligheten. Några fakta:

En känd filmstjärna och nu regissör har följt Obama sedan innan han avgav löftet att ställa upp som presidentkandidat.
Flertalet wannabeeregissörer gör tv-reklam för Obama.
En fristående? rap-stjärna gör en musikvideo med Obamas tal i centrum. (Obs 12,7 miljoner som har tittat på Youtube 14/3)
En Clinton-anhängare hoppar av och uppmanar Hillary att ge upp av moraliska skäl.
Oväntade vändningar i delval som alla trodde var avgjorda ändras plötsligt.

Till musik av Philip Glass så plunkar en alternativ final fram, crescendot tilltar, subrytmerna alternerar, snart går körerna in med staccato-artade kommentarer.

Verkligheten blir film, TV och film blir verklighet.

Hmmmm.

Vi får väl se, fortsättning följer.

Valbarhet

De senaste veckornas spännande spel om vem som ska få ihop mest elektorsröster har nu t o m tagit plats i svenska media. Dock har vi här inte riktigt samma kaliber på analysförmågan eller den bakomliggande historiska kunskapen. Som jag skrev för två månader sedan så blev republikanernas chicken race rätt ointressant, det ser ut som de efter en del goda år i ledning har misslyckats med att få fram tuffa, bra kandidater att ta över.

Det enda de lyckades med var att skaka liv i en 71-årig McCain som ändå ingen gillar särskilt mycket inom det partiet. Det enda unika med honom är att han blir den äldsta valda presidenten i historien om han lyckas. Not much. Nu argumenterar en del att ålder är inget, man får inte diskriminera någon pga ålder. Nä, men pga risk. Risk för sjukdom, hjärnblödning, Alzheimers osv. Jämfört med en 50-åring är det flera hundra procent större risker rent hälsomässigt, i snitt.
Men McCain ser ju ut som en krutgubbe eller hur.

Som jag också skrev för två månader sedan om demokraterna:

1. Superdelegates kommer att avgöra ett jämt lopp
2. De väljer den som de tror är "most electable" dvs vem vinner över Johnny?

Nu är vi där då det börjar nagelfaras vilka superdelegates som står på vems sida, vem som skrivit på för vem de senaste veckorna, vem som byter sida, vem som troligen kan byta sida, vem som ska mäkla fred när de byter sida osv.
Att det sistnämnda blir Al Gore står rätt klart.
Eftersom det nu är 38 dagar till Pennsylvania och alla inser att tvekampen kommer att fortsätta till Augustikonventet och att valrörelsen blir kortkort efter den, så gissar jag på två alternativ:

1. Al Gore tvingar fram ett massivt stöd från Superdelegates till en av Obama eller Clinton dagarna efter Pennsylvania.
2. Al Gore tvingar antingen Obama eller Clinton att vika ner sig.

Allt för att förlänga den riktiga valrörelsen som måste hinna bedrivas över hela landet annars får den ingen effekt. Tro mig, jag vet vad vi gjorde för fel i Junilistan 2006...

Eftersom detta ligger i händerna på Gore, som vid denna tidpunkt i historien är den enda och starkaste kandidaten av dem alla men som inte vill ställa upp igen, så tror jag han provar alternativ 1 just nu för fulla muggar, lyckas det inte fram till Pennsylvania så kör han nummer 2 och då tror jag att han ser större kapacitet att klå McCain i Obama.

Oavsett vad det blir, Al Gore vinner.

Vad en video kan göra

May the force be with you - create a video. Kollade precis på Youtube hur många gånger som Yes We Can har visats och nu är den uppe i 9 miljoner; samtidigt har Obama gått igenom åtta raka småval med vinst, vinst med rejäla marginaler.
Kanske det är dags för någon artist att göra en musikvideo på ett tal av Clinton, undras vilken artist det skulle bli? Kanske Bill och en saxofon ? Nej vänta... det har gjorts en musikvideo för Hillary!

Kolla här:




Denna not so impressive har redan visats.... 215.000 ggr räknat idag.
Jämförelsen är skräckinjagande eller hur?

Bringing Charles Krauthammer back to life

Charles Krauthammer är sedan +20 år den mest inflytelserika amerikanska politiska analytikern och krönikören, en man som drivit en mittfåra mellan demokrater och republikaner på ett sätt som ingen är ens tre divisioner ifrån i Sverige. En krass jämförelse mellan hur man i USA brukar allvar med politisk analys får svensk politik och politisk journalistik att framstå som Bamse. Vill väl men dum i huvudet.

Jag kan alltid läsa Krauthammer med behållning för hans formuleringar är genomtänkta och rätt elaka, vilket gör det mer intressant. Sedan är hans hållning i utrikespolitik rätt gammalmodig där han lever i tron att USA innehar någon sorts förtroendekapital i mellanöstern, nordafrika och sydostasien.

Nu senast bevakar han rätt intensivt de demokratiska och republikanska kandidaterna, med tonvikt på de första eftersom han somnat in lutandes över på den republikanska sidans åsikter. Bl a förekommer han på Fox news då och då vilket säger en del om hans stagnerande politiska syn.

Det är en from men rätt tunn förhoppning att han skulle vakna till liv igen och börja se årets val för vad det är, ett systemskiftesbehov. Alla, observera, alla de kvarvarande kandidaterna i båda partierna är på krigsstigen mot det etablerade politiska spelet i Washington, folk som inte tidigare röstat i nomineringsval har i en aldrig tidigare omfattning gått till val för att lyfta fram de här kandidaterna, inte de andra.

Möjligtvis är det svårt för en superkunnig, enormt insatt, historiskt driven och påverkande analytiker att se detta som något positivt. Det framgår med stor tydlighet i Krauthammers krönikor detta året.

Med en intensitet som en ekorre så nafsar han på Clinton, Obama och Edwards, med raljerande jämförelser som att Edwards betedde sig som en amerikansk Hugo Chavez, Obama vill han likna med en frälsare vars anhängare struntar i kompetens och vill se mirakel, Clintons är farliga i största alllmänhet osv.

Nu har Krauthammer inte någon effekt på den genomsnittlige röstaren i USA och det är väl tur det då han anklagar alla runt omkring för att inte vara sakliga och kunniga medan han raljerar om personliga stilar som en Jay Leno med smak för ironi.

Eller så kanske han bara är bitter för att ingen av de som blir nästa president i USA lyssnar på just honom, han som var Carters gullgosse, Reagans politiske kompis, Clintons fiende och familjen Bushs störste anhängare...

Hillaritas

Obamas publik har de senaste två veckorna varit uppe i nivåer på 15-18000 per möte, Clintons 3-4000, kanske är det där, organiserandet av stormöten med enkla budskap, som har skapat åtta raka vinster för Obama.

Organisation, organisation, organisation.

Clinton insåg tidigt att det skulle bli svårt att vinna småstaterna och begav sig med sin något haltande organisation ner till Texas för att skapa ett fäste inför nomineringsvalet den 4 mars, men eftersom Texas dels inte är en traditionellt Demokratstödjande stat dels för att Clinton inte har haft kulor att köpa sig en organisation på förhand så var hon nu tvungen att mobilisera arbetskraft snabbt. Då plockades drinkmixern fram och anhängare klev på för att få sig några Hillaritas; ett säkert grepp;-

Men även om Clintons var först in i Texas så rörde sig Obamas organisation med större medel och de har nu bussat in 2000 volontärer till Ohio för att sprida budskapet, det är välorganiserat, väloljat och välfinansierat.

Detta har uppmärksammats av Bil Clintons fd kampanjchef David Wilhelm som nu ställer sig bakom Obama, uppmanande andra Superdelegates att titta noga på vem som har förmågan att slå McCain.

Sannolikt står slaget mellan två olika organisationsteorier den 4 mars, Clintonmodellen med tyngdpunkten bland demokraternas existerande partiorganisation över hela USA mot Obamas nu rätt klassiska WeWantChangevolontärer.

Update: Yes We Can viewed +4,8 million times

Nu börjar det likna något, den nu världsberömda kampanjsången 'Yes We Can' har nu (torsdag kväll) setts mer än 4,8 miljoner gånger. Om det sedan leder till någon förändring för Obama lär vi få se på lördag då det är dags för tre nya nomineringsval för demokraterna, bl a i Washinton.

Någon som tvivlar på YouTube som politiskt verktyg?

Hysteria

Den totalt väntade utgången av Supertuesday ledde fram till högstående anaylser som CNNs krönika som rullade hela dagen, "Hillary's pantsuit joke becomes a weapon".
Tillåt mig skratta torrt.
Att vi inte får till oss några högstående analyser i Sverige är vi vana vid men att de amerikanska sänker sig lägre och lägre och lägre är nästan, oväntat.

Här kommer en laddning som kompensation iaf:

Det jämna läget öppnar för polarisering i frågor som kan differentiera. För republikanerna så måste Romney ta till domedagsprofetior eller värre, Huckabee får försöka se seriöst politisk ut (han måste vara USAs motsvarighet på Alf Svensson) och McCain kan skratta sig fram till nomineringen.
Clinton har svindlat sig in i latinoröstarnas hjärtan på ett så stabilt sätt att hon kammade hem Kalifornien och sin hemstat NY, i övrigt gick det inte så bra, Obama gick med sin skolgossestil inte hela vägen i casual friday California och fick ge sig på målsnöret, 10% skiljde.
Det är alltså latino?

Nja, kolla New Mexico, där är nästan ännu fler hispanos än i CA men där är det dött lopp. I början av mars är det dags för Texas och där är det också hög latinokvot, hur går det där? En ekvation säger att Avståndet från Los Angeles x Veckor = 1/Sannolikheten att Clinton försvarar sin vinst från Kalifornien i Texas. Eller?

Så det ultarjämt hysteriska nomineringsrallyt kan avgöras i töntstaten Washington och Texas. Eller gå oavgjort till konvententet och då blir det kohandel av. Då avgörs vem som får bära manteln av hur fotjobbet i korridoren går.

Spin City, på riktigt.

Jag återkommer då till min idé att det står mellan Clintons kvinnoröstfiske mot Obamas blacks. Potentialen i kvinnoröster är rätt tydlig för de är trogna röstande, relativt sett. Färgade eller blacks är otroligt dåliga på att resa sig från sofflocket och de har historiskt sett schabblat bort val efter val, men den stora grejjen är att Obama lyckats mobilisera dem i helt historiska mängder så att frågan är rätt öppen hur de båda hanterar sina minoriteter. Nu är NY och CA räknade, nu är det minoriteterna i resterande stater som flyttar vinster hit eller dit och det lutar åt att tiden talar för Obama men man kan inte räkna ut pantsuitTanten, nu är det sex veckor kvar till konventet och polariserande frågor avgör.

Låt pajkastningen starta.

Ny teknik för att sprida politik

Det finns de som fortfarande tror att torgmöten och församlingshem är där man bedriver spridning av politiska budskap idag. Det är dags att vakna upp; På två dagar har denna mycket vackra video setts av +250.000 (kl 10 måndag morgon) tittare på YouTube:




Coolt eller hur, vill man se den i bättre upplösning så titta här.

Oavsett hur man ser på Obama som kandidat eller hur politik ska bedrivas, detta når ut och budskapet är enkelt och rakt. Sedan kan man undra när en svensk politiker får sitt tal tonsatt? Oavsett vad som händer under Supertuesday så är detta en fin musikvideo.
Oavsett hur mycket man som politiker vill möta folk på gator och torg, den nya tiden är här och den som inte anammar den har inte mycket att hämta.

Ny teknik för att sprida budskap.

McCain och Stallone mot vem?

Det är som ett enda långdraget avsnitt av West Wing, det mullrar fram lite musik, uppför 16th Street NW promenerar nästa president med rak rygg och en stab bakom sig, mot Vita Huset.

Nästa vecka är det supertuesday och då avgörs det mer eller mindre vem som ska möta McCain i valet. Endast en tyfon kan plocka bort honom från posten som republikanernas kandidat efter Floridas val. Romneys miljoner fightas mot McCains personlighet och tittar man på det samlade budskapet så är han lika gränsöverskridande som Obama för demokraterna.

Frågan är väl om Clinton eller Obama har en chans mot den här hakan?

En del tolkare tror sig veta att en kraftfull haka med en utstickande spets visar på beslutskraft. Kanske är det så. Oavsett så har betydelsen av utseendet dragit nya linjer av idioti, Clinton kritiseras för sitt klädval, Romney också, Obama för att han inte är svart nog (!?) för att kallas svart presidentkandidat. Det är så långt från kärnfrågorna som det går, ändå envisas kandidaterna med att tugga kärnfrågor, borde de inte istället fokusera på att synas på rätt fester, galor, i rätt TV-program, skaka hand med idrottsstjärnor och andra kändisar?

Jo, det hade nog gått hem men de är väl för seriösa. McCain? Han frotterar sig med dopingettan Stallone. Säger väl allt.

Obama vann i Nevada

Trots de obegripliga rubrikerna i svensk media så står det glasklart, Obama vann i Nevada. Som jag har skrivit om tidigare så handlar det inte om procent så mycket som delegater och CNN's grafik är väldigt talande.

Ställningen är 38 delegater för Obama nu mot Clintons 36. Snart drar sig Edwards ur med sina 18.

På republikanernas sida så är förvirringen näst intill total nu. De har lyckats röra ihop sina kampanjer så mycket att det är svårt att se hur de ska kunna hitta en stark kandidat till valet. Denna kavalkad av valstrategiska beslut har aldrig tidigare skådats och frågan är nu om ens SuperTuesday den 5/2 kan utkristallisera någon men just nu är McCain den omoderne den mest intressanta.

En klassiker

Igår kväll läste jag för första gången Barack Obamas tal 2002 vid ett möte i Chicago mot Irakkriget. Det är bland det bästa jag läst när det gäller tal och även om det inte faller inom ramarna för min blogg (vad gör?) så tål talet att upprepas:

Barack Obama's 2002 Speech

COLUMN FOR THE HYDE PARK HERALD FOR WEDNESDAY, OCTOBER 30, 2002
by Senator Barack Obama, D-13

"Good afternoon. Let begin by saying that although this has been billed as an anti-war rally, I stand before you as someone who is not opposed to war in all circumstances.

The Civil War was one of the bloodiest in history, and yet it was only through the crucible of the sword, the sacrifice of multitudes, that we could begin to perfect this union, and drive the scourge of slavery from our soil.

I don’t oppose all wars.

My grandfather signed up for a war the day after Pearl Harbor was bombed, fought in Patton's army. He saw the dead and dying across the fields of Europe; he heard the stories of fellow troops who first entered Auschwitz and Treblinka. He fought in the name of a larger freedom, part of that arsenal of democracy that triumphed over evil, and he did not fight in vain.

I don’t oppose all wars.

After September 11th, after witnessing the carnage and destruction, the dust and the tears, I supported this Administrations pledge to hunt down and root out those who would slaughter innocents in the name of intolerance, and I would willingly take up arms myself to prevent such tragedy from happening again.

I don’t oppose all wars.

And I know that in this crowd today, there is no shortage of patriots, or of patriotism.

What I am opposed to is a dumb war. What I am opposed to is a rash war. What I am opposed to is the cynical attempt by Richard Perles and Paul Wolfowitz and other arm-chair, weekend warriors in this Administration to shove their own ideological agendas down our throats, irrespective of the costs in lives lost and in hardships borne.

What I am opposed to is the attempt by political hacks like Karl Roves to distract us from a rise in the uninsured, a rise in the poverty rate, a drop in the median income to distract us from corporate scandals and a stock market that has just gone thru the worst month since the Great Depression.

That’s what Im opposed to. A dumb war. A rash war. A war based not on reason but on passion, not on principle but on politics.

Now let me be clear: I suffer no illusions about Saddam Hussein. He is a brutal man. A ruthless man. A man who butchers his own people to secure his own power. He has repeatedly defied UN resolutions, thwarted UN inspection teams, developed chemical and biological weapons, and coveted nuclear capacity. He’s a bad guy. The world, and the Iraqi people, would be better off without him.

But I also know that Saddam poses no imminent and direct threat to the United States, or to his neighbors, that the Iraqi economy is in shambles, that the Iraqi military a fraction of its former strength, and that in concert with the international community he can be contained until, in the way of all petty dictators, he falls away into the dustbin of history.

I know that even a successful war against Iraq will require a US occupation of undetermined length, at undetermined cost, with undetermined consequences.

I know that an invasion of Iraq without a clear rationale and without strong international support will only fan the flames of the middle east, and encourage the worst, rather than best, impulses of the Arab world, and strengthen the recruitment arm of Al Queda.

I am not opposed to all wars. I’m opposed to dumb wars.

So for those of us who seek a more just and secure world for our children, let us send a clear message to the president today.

You want a fight, President Bush? Let’s finish the fight with Bin Laden and Al Queda, thru effective, coordinated intelligence, and a shutting down of the financial networks that support terrorism, and a homeland security program that involves more than color-coded warnings.

You want a fight, President Bush? Let’s fight to make sure that the UN inspectors can do their work, and that we vigorously enforce a non-proliferation treaty, and that former enemies and current allies like Russia safeguard and ultimately eliminate their stores of nuclear material, and that nations like Pakistan and India never use the terrible weapons in already in their possession, and that the arms merchants in our own country stop feeding the countless wars that rage across the globe.

You want a fight, President Bush? Let’s fight to make sure our so-called allies in the Middle East, the Saudis and the Egyptians, stop oppressing their own people, and suppressing dissent, and tolerating corruption and inequality, and mismanaging their economies so that their youth grow up without education, without prospects, without hope, the ready recruits of terrorist cells.

You want a fight, President Bush? Let’s fight to wean ourselves off Middle East oil, through an energy policy that doesn't simply serve the interests of Exxon and Mobil.

Those are the battles that we need to fight. Those are the battles that we willingly join. The battles against ignorance and intolerance. Corruption and greed. Poverty and despair.

The consequences of war are dire, the sacrifices immeasurable. We may have occasion in our lifetime to once again rise up in defense of our freedom, and pay the wages of war. But we ought not we will not travel down that hellish path blindly. Nor should we allow those who would march off and pay the ultimate sacrifice, who would prove the full measure of devotion with their blood, to make such an awful sacrifice in vain."

Obama vann i New Hampshire

Va? säger ni. Fast när de slutliga rösterna var räknade så hade ju Clinton 39% och Obama 37% säger någon annan. Obama kan inte ha vunnit.
Jo, om man läser hela siffermängden så förstår man varför karln inte grät på TV; det visar sig att Obama tog 9 delegates och Clinton 9, dessutom tog Obama 3 superdelegates mot Clintons 2. Summa sumarum 12-11.

Varför gafflar man inte om detta då? Jo, det är kruxet med superdelegates. De är partivalda funktionärer som röstar efter eget huvud och inte efter valresultaten, de är i år 796 stycken och deras röst kan flytta majoriteten hit eller dit. Kruxet är att de går på relationslinjen och redan innan primärvalet ens drog igång så hade Clinton räknat hem ca 150 av dem till sig, det som kommer nu är bekräftelser på hur hemräknade de borde vara. Så Obama kan på intet sätt räkna med majoritet från dem, han har bara uttalat stöd från ca 50.

3248 delegater fördelas på röstningsresultaten och än så länge har fördelningen bara börjat. Räknar man med att balansen på superdelegates håller i sig så behöver Obama vinna ca 100 extra delegates för att få majoritet.

Nu kommer tuffare delstater; Michigan med 128 och Florida med 146 delegater och den 5:e februari kommer 21 delstater att rösta bl a New York med 151 och Kalifornien med 370.

Så New Hampshire's 18 delegater var inte ens ett vågskvalp i vattenglaset.

Marknadsandelar

De senaste dagarna har jag slaggat framför datorn i någon sorts snuvkoma, lämplig läsning på nätet har varit de s k analyserna av nomineringsvalet i New Hampshire, där demokraternas utkristalliserat två kandidater medan republikanerna kör på med fyra-fem, den ena mer udda än den andra.
Medan Clinton och Obama försöker överträffa varandra i att framstå som statsmannalika så verkar Romney, McCain, Huckabee, Giuliani och Paul mer köra på vem som kan knäcka flest skämt, skratta mest, hånle eller bara kräka ur sig angrepp på de andra. En rullande komedishow.

Men räkna inte ut dem för det. Tittar man på siffror som visar på hur amerikanerna röstar så liknar det väldigt mycket hur de köper produkter i allmänhet. Trygghetssökande, förändringsobenägna och mansdominerat. Republikanernas produktutbud passar rätt in historiskt sett. Jag lämnar deras gatuslagsmål för stunden.

Tittar jag på Clinton Obama istället så är detta en helt annan deal. Här är inget rätt om man tittar historiskt på det. Gräver man lite under ytan så ser man dock att de två siktar in sig på två helt olika konsumentgrupper för att nå den högre marknadsandelen;

Clinton går hårt på vita kvinnor, här ska hon hitta sin större andel.
Obama går hårt på alla de som inte röstat förut och yngre väljare.

Dessa två skilda strategier har lett till en vinst vardera i de två första nomineringsvalen. Frågan är vilken strategi som håller valet ut. Med ett par blickar på tidigare valresultat i presidentvalet så är det några saker som är tydliga (val -00, -04):

Fler och fler registrerar sig för att rösta.
Fler och fler amerikaner röstar.
De med spansk eller asiatisk bakgrund ökar inte i deltagande.
De med vit eller färgad bakgrund ökar rejält (+5% och +3%).

Om den generella trenden är att Clintons målgrupp ökar i röstande så har hon ett försprång mot en annan kandidat. Nu råkar den andra kandidaten vara färgad. Detta har inte hänt sen Jesse Jackson 1988 som sedan han grundade National Rainbow Coalition kan sägas ligga bakom den stadigt ökande andelen som registrerar sig och faktiskt röstar.

Hade Clinton mött enbart Edwards i nomineringsvalet så är det osannolikt att tillväxten i röstande hade gynnat honom mer än Clinton, kvinnor dominerar valdeltagandet, Clinton har sin tyngd bland kvinnliga röstande. Men nu är Obama Obama. En yngre, färgad politiker med en kometkarriär, på bara 10 år har han gått från lokalpolitiker till dagens nomineringsval.

Som många som vill lansera en alternativ produkt så tittar man inte bara på den etablerade marknaden och dess tillväxt. I USA röstade 64% -04, upp med 4% från -00. Detta är den etablerade marknaden. Men det innebär att 36% fortfarande inte röstar. 8% av dem var registrerade för att rösta. Denna gruppen, mellangruppen, mellan de som röstar och de som inte registrerat sig, är intressant. Denna vill båda partierna nå med sina produkter i slutvalet.
Dessutom, gruppen har stadigt krympt, det vill säga att fler i gruppen röstade -04 än -00.

Om en kandidat har potentialen att ta hem stora delar av denna grupp och dessutom är den enda som har grepp på dem som aldrig röstat eller registrerat sig tidigare, skulle ni släppa ut den banbrytande produkten på marknaden eller den något mer traditionella produkten?
Det ena kan ge 5-6% extra i slutvalet den andra ger max 1,5% extra (2-3% ökat valdeltagnade, ca 55% kvinnor, kvinnlig kandidat tar lejonparten av det). Riska mycket för att vinna mycket?

Jag tror att det demokratiska partiet står inför ett mycket svårt val. Medan republikanerna kör ett chicken race så måste demokraterna bestämma sig för vilken väg de ska gå men när de tittar på vem deras kandidat ska möta så bör de ställa sig frågan:

Var finns våra nya marknadsandelar?

Iowa

Idag går man till val av representanter för demokrater och republikaner; kanske den viktigaste riktningsgivaren för världens utveckling de kommande tio åren. Inte den ekonomiska utvecklingen så mycket som den miljömässiga. Oavsett vem som vinner i november så kan vi nog gissa att den nya presidenten kommer att skriva under ett Kyoto eller Köpenhamnsavtal för utsläpp mm, sedan är det frågan vem av de kommande kandidaterna som sätter vilken tyngd på den frågan inom USA.

Även om USA har tappat mycket av den ekonomiska makten i världen och kommer att få slita hund med sitt budgetunderskott så släpper de fortfarande ut mest.

Må bäste miljövän vinna!